1986 lades Tomtebodaskolan ner, och därmed försvann mycket av den samlade kompetens som fanns under samma tak på en skola för synskadade elever. Tomteboda blev istället ett resurscenter som skulle erbjuda spetskompetens till föräldrar, lärare och övrig personal som arbetade runt de synskadade barnen. Eleverna blev hänvisade till att gå integrerat på en vanlig skola i hemkommunen, där man många gånger inte visste vilka lärare som skulle undervisa eleven eller när denne skulle kunna få börja i skolan. Den lärare som fick uppdraget att undervisa den synskadade eleven skickades till TRC (Tomteboda resurscenter) för en snabb utbildning i nyttig kunskap hur man undervisar en synskadad elev. Problemet var tyvärr många gånger och är så fortfarande att lärarna inte alltid kan förmedla den kunskap de fått till sina elever. Ett annat problem är också att när det är dags för eleven att flytta upp en årskurs byts även lärarna ut, vilket innebär att nya lärare åter måste skickas på utbildning. Kontinuiteten försvinner och specialundervisningen för synskadade barn kan inte hålla den höga kvalité som den hade kunnat göra på en specialskola för synskadade och blinda. När en lärare slutat undervisa det synskadade barnet används inte lärarens kunskaper som denne inhämtat mer och går därmed till spillo, om inte ytterligare ett barn med synskada dyker upp inom överskådlig framtid på samma skola, vilket tyvärr inte händer särskilt ofta. Detta är ett enormt slöseri av resurser som hade kunnat användas bättre. Med stöd från Reselärare senare SIH-konsulenter (Statens institut för handikappfrågor i skolan), kunde lärare och elever få råd och tips om hur skolundervisningen skulle kunna bedrivas på ett kvalitativt sätt. När TRC lades ner och SIH blivit SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) erbjuds endast stöd till skolpersonal från specialpedagogerna vilket innebär att eleven inte får stöd av kompetent personal, som denne behöver för att kunna tillgodogöra sig undervisningen på ett tillfredställande sätt. Detta har tyvärr lett till att Många gravt synskadade/blinda barn idag inte har ett fungerande läs och skriftspråk, anledningen är att undervisningen i punktskrift är bristfällig eller helt saknas i skolorna. Argumentet till varför synskadade barn inte behöver lära sig punktskrift är för att det finns talböcker och skärmläsningsprogram till datorerna som kan ersätta användandet av den. vilket naturligtvis är helt felaktigt, för utan ett fungerande läs och skriftspråk är det helt omöjligt att få en god läsförståelse, lära sig korrekt stavning, att ta till sig grammatik och ordförståelse så att man kan uttrycka sig i tal och skrift. På en specialskola hade denna situation aldrig uppstått då undervisningen skötts av kompetenta lärare som haft utbildning för och kunskap i att undervisa synskadade barn. En annan baksida av integreringen har tyvärr varit Att barnen många gånger inte haft någon att leka med på rasterna, ingen att bjuda hem för lek efter skolan. I leken med seende barn måste den i vissa fall anpassas så att det synskadade barnet kan delta.därför hänvisas till ensamlek på skolgården eller i hemmet. I ensamleken odlas specialintressen som många synskadade barn skaffar sig för att kompensera den ”vanliga leken” som de annars skulle ha varit med om. På specialskolorna fanns kamraterna som man kunde leka med på lika villkor. Nackdelen var att när man gick på en skola långt hemifrån hade man ingen att vara med på loven när man kom hem. Eftersom alla kamrater fanns i skolan kunde loven av förklarliga skäl bli rätt långtråkiga och längtan tillbaka kunde infinna sig. Ett argument som lades fram vid diskussionen om nedläggning av specialskolor var att de synskadade barnen inte skulle bli skilda från sina familjer och att de skulle integreras i den vanliga skolan, skaffa sig kamrater på hemorten. Dessvärre var debatten om specialskolans vara och icke vara inte särskilt objektiv då den färgades av många före detta elevers negativa upplevelser av att ha gått på specialskola. Det var många föräldrar och före detta elever som slogs med näbbar och klor mot Unga synskadade och Synskadades riksförbunds nedmontering av Tomteboda och på sikt också Ekeskolan. Ingen konsekvensanalys gjordes överhuvudtaget hur integreringen skulle fungera och om alla de problem som skulle kunna uppstå. I vissa fall har experimentet fallit väl ut, men tyvärr har det många gånger lett till utanförskap, bristfällig undervisning på grund av uteblivna eller för gamla läromedel, bortplockad skolidrott från schemat då läraren inte haft kunskap i hur man kan lägga upp idrotten så den fungerar även för den synskadade eleven. Ensamstudier i ett litet grupprum bredvid klassrummet tillsammans med resursläraren är väldigt vanligt förekommande för att kunna få specialundervisning eller studera ämnen som det varit svårt att hålla takten i med de andra skolkamraterna. Argumentet som lades fram att barnen skulle inkluderas i det stora klassrummet med en vanlig skolklass faller då eftersom många av eleverna en stor del av sin skoltid hänvisas till den enskilda undervisningen. Barn som inte höll måttet och klarade av den vanliga skolan fick i vissa fall studera längre eller kortare tid på Ekeskolan i Örebro, skolan för synskadade barn med en ytterligare funktionsnedsättning. En annan sak som faktiskt också är väldigt tragisk är att det finns synskadade gymnasieelever som går ut skolan med ofullständiga betyg på grund av reducerad skolgång dvs. att ämnen i vissa fall stryks från schemat för att eleven ska klara övriga studier, betygen får senare kompletteras på Komvux, så att den synskadade har någon som helst möjlighet att slå sig in på arbetsmarknaden. Många väljer att gå allmän kurs på folkhögskola istället för gymnasium då takten på folkhögskolestudier är lugnare. Några år efter nedläggningen av Tomteboda skulle en oberoende undersökning ha genomförts som inte Synskadades riksförbund haft del i om hur det egentligen fungerade för eleverna i den vanliga skolan. Svårigheterna som fanns och finns ännu idag skulle inte ha sopats under mattan utan förts upp i ljuset. För och nackdelar med integrering kontra specialskola hade på ett objektivt sätt kunnat diskuteras. Det hade förmodligen räddat många synskadade barn och givit dem en fullvärdig skolgång och definitivt ett bättre självförtroende. Så ni alla som skrek så högt om Specialskolans nedmontering, skulle ni en gång för alla erkänna att ert experiment inte alltid fungerade som ni hade tänkt, skulle vi en gång för alla kunna ta debatten om specialskolan och konsekvenserna av hur dess nedläggning blev, utan att den färgas av de negativa upplevelser som ni har av er tid i Specialskola.
