Denna vanliga sommardag har det inte hunnit hända så mycket här på förvaringsplatsen, jag har pratat med mina vänner som bor alldeles för långt här ifrån. Gud och änglarna gråter, stora änglatårar faller ner från himlen och Thor har varit arg, han har slagit med sin hammare men nu har åskguden tydligen lugnat ner sig. ”Inte är du ensam många timmar”. Säger en mig närstående person. Nej visserligen inte men jag lever ensam och det är inte roligt. Det betalda sällskapet går hem klockan 21. Då sover du invänder vän av ordning och det är sant men det är inte det jag menar. Jag längtar precis som alla andra efter närhet, ömhet, trygghet och kärlek men det är svårt att finna någon att älska och hålla i hand när man är blind och rörelsehindrad och dessutom är beroende av betalt sällskap. Det vore underbart att träffa någon som ser bortom mina funktionsnedsättningar. Detta tycks vara omöjligt. Bara en stilla undran, varför träffar alla andra någon? Alla utom jag. Nej, detta påstående är naturligtvis inte sant men idag när livet skaver och gör ont på alla möjliga sätt känns det så . Nu är det lunchdags och blogg skribenten vill härmed önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid Vi hörs och ses någon gång någonstans.
författare Anita Mäki
